Äntligen!!!

Jag är så himla glad!!!

Äntligen känns det som att jag har fått tillbaka min Diezel igen.

Under sommaren har han inte mått någe bra. Först fick han en besvärlig klåda i öronen. Vi fick någon form av spray som skulle lindra, vilket den gjorde. Men han var trött och slö och det bröt ut några slags sår på örontipparna, såg nästan ut som någon slags skorv och så blev det ytterligare klåda. Behandlingen blev en salva att smörja med och sen även en kortison-kur. 

-Det hjälpte, men han var fortfarande slö och väldigt flämtig.

 Jag har knappt känt igen honom, för han har inte alls varit glad. 

I början av sommaren hade han en fästing. Såret efter den verkar ha kliat massor, för han har inte kunnat låta bli det. Till slut utvecklades det till ett envist fukteksem, som inte ville ge sig. Efter några veckor tyckte jag att han började få klåda lite var stans över kroppen och fortfarande så var han mycket trött. Det kändes som att jag hade en gamal pensionär till hund och vid det här laget började jag bli riktigt orolig. 

Vi fick ta massor av prover. Men inga visade några fel. Veckan efter blossade det upp stora utslag lite var stanns på kroppen på honom och en enorm klåda bröt ut. Det sattes in behandling mot rävskabb, men eftersom Bamze inte hade kliat sig, så fanns en osäkerhet ifall det verkligen var skabb han drabbats av.

Två dagar gick, sen började även Bamze att klia massor och behandling sattes snabbt in.

Diezel fick fortsätta med en låg dos av kortison, för att dämpa hans klåda. Nu är det en vecka sedan vi slutade med det och bara en vecka kvar tills vi ska upprepa behandlingen av skabben (vilket man skall göra efter en månad).

Det skall bli så skönt när behandlingen är över och vi äntligen kommer att kunna träffa våra underbara träningskompisar igen.

Jag är också så glad över att Diezel verkligen mår bättre.

De senaste dagarna känns det som att jag har fått tillbaka min vanliga glada colliekille.

Han är nu glad och sprallig, tycker det är roligt att träna lite, blir inte alls så trött under promenaderna, kommer upp och myser i sängen och framför allt så tycker han att det är jättekul med sin lillebror.

Han bjuder upp Bamze till lek, de stojar och morrar, springer och jagar, brottas och busar mest hela tiden.



Bamze & Diezel efter en brottningsmatch.

Tyvärr så har Diezels annars så fina öron börjat att stå upp,
efter att vi har smörjt örontipparna med den där salvan :(



Alldeles nyss hade de en rejäl brottningsmatch, men nu ligger tillsammans och sover på golvet bredvid mina fötter. Känner att det även börjar bli dags för mig att krypa till kojs.

Natti natti 

 ♥

En tur norr ut...

Jag och mina fina killar har tagit en liten tur norr ut, för att hälsa på "mormor" & "morfar".

Det blir ett par lata dagar för att ladda batterierna, med endast mysiga skogspromenader som aktivering.

Träningen lägger vi åt sidan och bara njuter av sommarens kanske sista riktigt varma dagar.

Diezel och Moa, hans älsklingstjej som vi bla tränar sök tillsammans med.

 

Om ett par veckor ska de äntligen vara färdigbehandlade och då hoppas vi på att allt skall vara bra, så vi kan få börja träffa våra underbara träningskompisar igen. Det ser vi verkligen fram emot, både jag och mina fina killar.

Nu ska vi snart krypa ner i sängen alla tre...

...natti natti!!

Vi vann!!!

När det var Collie-SM i örebro så hade vi anmält oss till söndagens utställning. Det var Bamze och jag som skulle vara med, men tyvärr blir det inte alltid som man tänkt sig.

Eftersom SM-et gick av stapeln på hemmaplan, så hade vi planerat att åka dit och titta alla dagarna.

Det startade på fredagseftermiddagen och på kvällen passade vi på att låta Bamze busa av sig med sin bästis. Tyvärr slutade leken med att Bamze fick något i ögat, (troligtvis en vass valp-tand) vilket resulterade i att vi blev sittandes på Strömsholms djursjukhus i princip hela lördagen.

Bamze blev sövd och de undersökte ögat ordentligt och kom fram till att hornhinnan hade blivit skadad. Lite fattigare på pengar och några mediciner rikare åkte vi hem med en trött liten valp.

 ♥

Tyvärr så kunde vi inte vara med de övriga valparna i kullen när de klev in i ringen, men vi stod i alla fall och hejade på dem, på söndagsförmiddagen.

-Det gick så bra för dem!!

Syster Luna blev tredje bästa valp bland tikarna. 

Pappa Rex tog hem BIS-1 Avelsklass-valp med sina döttrar och Bamzes uppfödare blev BIS-1 Uppf.grupp-valp.

Det var verkligen jättekul för dem alla!! Synd bara att inte vi också kunde vara med. Men men, det blir fler tillfällen.

-Trots att vi inte var med på utställningen så vann vi en riktig storvinst i alla fall!!

Som på de flesta arrangemang, så kunde man även här köpa lotter. Vi köpte några stycken och hade en himla tur, för det blev vinst på två av dem. Det vi vann var att få gå till hundfotografen och få två förstoringar i färg.

-Nu i veckan kom de äntligen...

Diezel

Mild Kachina´s Black Eagle

 ♥

Bamze

Cool Lines Call Of Duty

 ♥

Jag har redigerat om dem och gjort dem svartvita, för jag tycker att det är så fint. 

-Visst blev de bra?

Ifall ni undrar hur det gick med Bamzes ögonskada, så gick det bra.

Vi medicinerade morgon, middag, kväll under flera dagar. När vi sen var på återbesök hade det läkt :)

Nu tänkte jag ta en liten promenad med mina fina colliepojkar.

Ha en bra onsdag...

 ♥

Sidor...

Som ni kanske ser till vänser så har jag lagt till lite sidor i en spalt.

Jag började med att lägga till en sida Om mig,

en om Diezel och en om Bamze.

Nu har jag också lagt till en sida som jag kallar för Bildgalleri.

 Där kommer jag att visa lite olika bilder, med tillhörande text.

Idag har det tillkommit en del bilder och fler är på G.

♥

Bamze, Bamze, Bus...

... Ibland är han bara så hopplös min lilla odåga!!

Hyss är bara förnamnet på vad han kan hitta på.

När jag kom ut för några veckor sedan så trodde jag nästan att det hade snöat, trots att termometern visade 28+. På marken var det alldeles vitt. Gissa vad det var??

-Det var bara våran lilla Bamze-bus som hade gått in på uterummet och snott en av mattes kuddar. Den stackars kudden var allt annat än hel och innehållet spred han ut över halva gräsmattan.

När han sen blev upptäckt med lite lurv i munnen såg han jättenöjd ut. Precis som att han sa: Titta matte vad jag har gjort, visst är jag duktig?

 ♥

En annan dag när han och Diezel hade varit hemma själva och vi kom hem så upptäckte jag något annat, som inte direkt gjorde mig glad. Min trapp-stol som pappa har renoverat så fint till mig, fann jag inte riktigt i samma fina skick som när vi lämnade hemmet  en och en halv timma tidigare.

Nu fattades ett litet hörn och det var fullt med små små hål, efter små valp-tänder.

Ibland vet man ju inte om man ska skratta eller gråta...

 ♥

...Idag var oxå en sån dag. Det var faktiskt närmre till gråt än skratt denna morgon.

För att ta historien från början så behövde vi köpa en ny gräsklippare för ett par veckor sedan. Eftersom jag får så ont av att klippa gräset så satsade vi på en sån här gräsklippar-robot.

-Jag har varit så glad för denna gräsklippare. Och tror aldrig att jag kommer att ångra detta köp.

 Han ser ut som en liten sköldpadda som tuffar runt där ute. Han klipper ett visst antal minuter, sen tuffar han till laddningsstationen, där han vilar och fyller på batterierna igen, under lika lång tid. Sen tuffar han åter ut på gräsmattan igen och det är nyklippt och fint hela tiden. Jag skriver han, det är för att vi har bestämt att det är en han. Eftersom han ser ut som en sköldpadda och verkar ha som en inbyggd mat och sovklocka, så valde jag att kalla honom för Skalman. Ett bra namn, som jag verkligen tycker passar honom.

För att Skalman ska veta var han ska klippa så har vi dragit en begränsningsslinga runt om hela trädgården. När han kör på begränsningsslingan så vänder han och börjar köra åt ett annat håll igen. Den där begränsningsslingan kan man välja om man vill gräva ner eller om man skall låta gräset växa över. Vår tanke var att gräva ner på vissa ställen och låta gräset växa över på andra. Men vi skulle vänta några veckor, för att se att slingan ligger bra. På vissa ställen är det jättebra, medans andra ställen måste vi ändra på den.

Bamze tyckte nog att vi skulle ändra på den där slingan redan idag...

För när husse hade släppt ut honom, för att morgonkissa och sen tog in honom efter en stund igen så upptäckte han att den lilla odågan hade bitit av Skalmans begränsningsslinga.

-Jodå!! Det är sant, rätt av. Några små små hål fanns det oxå i den.  Det är ju tur att det inte är någon farlig slinga att bita i, i alla fall.

Om man inte ger Bamze meningsfull sysselsättning, så är han inte sen med att komma på egna saker att hitta på. Tyvärr delar jag inte riktigt hans uppfattning om vad som är meningsfull sysselsättning och inte.

-Oj oj oj, vad ska det bli av denna lilla collie-valp?

 ♥

Just nu är han i alla fall jättego...

...han är faktiskt otroligt söt när han sover ;)

För tillfället ligger han här och värmer mina frusna fötter. 

Men men, när det är såhär får man tänka på att han fortfarande är den där oslipade diamanten, som matte har till uppgift att vara med och forma. 

Så tänker jag oxå på de stunder, när han kommer och sätter sig framför mig, lägger huvudet på sned och tittar in i mina ögon, med den snällaste blick man kan tänka. Hur ska man då kunna vara arg på ett sånt här litet yrväder.

Det var någon som skrev till min uppfödare:

-Denna valp kanske du har fått för dina synder

(om Bamzes syster).

-Då älskar jag verkligen mina synder, skrev hon till svar.

Och jag kan ju inte annat än hålla med henne.

För hur jobbig och full i hyss detta lilla yrväder än kan vara, så är jag ändå otroligt glad över att vi hämtade hem honom. 

Nu måste bara matte försöka att komma på lite meningsfull sysselsättning åt honom, innan nästa rackartyg ploppar upp i hans lilla huvud.

(Någon som har tips och idéer, så tar jag gärna emot dem. Lämna dem gärna som en kommentar. Tack på förhand.)

Ska i alla fall börja med att ta med mig Diezel och honom på en promenad, innan regnet kommer.

 ♥

Nu har vi testat att spåra...

I början av veckan fick jag för mig att vi skulle försöka oss på att spåra lite.

Jag visste inte riktigt hur det skulle gå för det var så himla länge sedan Diezel fick spåra och det lilla monstret har aldrig spårat i hela sitt liv förut.

Jag började med att lägga ett litet ganska rakt spår till Bamze på ca 25m. I slutet la jag en av alla alla hans favoritleksaker. Flätan, som man kan kampa och leka med och så la jag en köttbulle i en burk.

Sen snittslade jag ett spår till Diezel, som innehöll en rät vinkel, två apporter i form av ett par vantar och så en fläta i slutet. Själva spåret från start till slut blev väl en sådär 150meter kanske.

Medans spåren fick "ligga till sig" så gick vi på en mysig promenad bort till dammen, så de blev rastade ordentligt och så fick de springa av sig lite.

 ♥

Väl tillbaka så tänkte jag att Bamze skulle få börja. Jag hade tagit med selen som jag köpte till Diezel när han var ganska liten. När jag tog fram den såg han så fundersam ut. Jag spände in  det nästan till det minsta och då passade det perfekt. Nu hade spåret legat i ca 45-50minuter.

Jag tog honom i kopplet och sneddade spåret. Han nosade och nosade, gick över och förbi. Jag vände och sneddade spåret nån meter längre fram och då såg det ut som att det gick upp ett litet ljus för honom.

Han satte ner näsan i marken och började följa spåret, ända till slutet.

Det var så kul att se honom. Jag berömde, tjoade, blev glad, klappade om honom, gav honom massor av köttbulle-bitar och lekte med flätan.

Han blev så glad så han höll på att krypa ur skinnet, svansen gick som en propeller och han mumsade i sig köttbulle-bitar för glatta livet. Sen kampade han som bara den med flätan.

När vi sen började gå mot bilen såg det ut precis som att han ville spåra mer...

...så jag gjorde faktiskt ett litet spår till åt honom.

 ♥

Medans Bamze fick sitta i bilen och vänta på nästa spår så fick Diezel gå sitt: 



Diezel spårar.
Bild tagen av Marie-Louise Muhr våren 2011



Jag tog Diezel och sneddade spåret, det såg ut som att han tog upp det på en gång. Sen blev jag så osäker. Eftersom jag hade snitslat så såg jag att han inte alls gick där han skulle. Men matte ska nog sluta att fundera på om Diezel kan detta eller inte. Det är ju inte jag som har en super nos på en lång collie-näsa.

När jag tittade närmre på snitslarna så såg jag att det blåste på rätt så rejält, åt det hållet som Diezel gick. Spåret måste ha flyttat sig med vinden.

När första apporten/vanten kom, gick han in på spåret och tog den. Jag blev så glad och berömde honom massor och matade med köttbulle-bitar. Sen när han fortsatte spåra så gick han en bit ifrån snitslarna igen, när vinkeln kom fick han lite problem, men det löste han efter lite trixande och letande. Han tog andra apporten oxå och sen kom han till slutet. Å vad duktig han var min fina colliekille.

 ♥

Sen blev det då Bamzes tur igen. Det spåret hade legat max

25minuter-1 halvtimme. Men jag tog ut honom ur bilen och han var så förväntansfull. När jag tog fram selen blev han galen, han hoppade, stutsade och höll nästan på att krypa ur kroppen. När jag höll fram den satte han sig helt still. Jag selade på och vi gick mot spåret.

Tänk vilken arbetsglädje det är i denna lilla hund, det är så otroligt kul. Han bara älskar att göra allt som matte tar sig för med honom och han är så alert hela tiden.

Lite förvirrat var det i det här spåret först, men sen tog han upp det klockrent och följde ända till slutet. Även här såg det ut som om han ville fortsätta mer.

 ♥

Nu när detta gick så bra ville jag testa dagen efter igen.

Jag körde samma upplägg två korta spår till Bamze och ett längre till Diezel. Men denna gång fick Diezels spår bli ca 300m, med fler vinklar och klurigheter. Eftersom Bamze så gärna ville fortsätta dagen innan så förlängde jag det ena spåret lite. Det första fick bli ca 25m, med det andra ca 40m.

Jag gick första spåret med Bamze. Det gick bra, men det gick inte riktigt lika bra som dagen innan. Han var inte riktigt med på noterna och vi fick snedda spåret flera gånger, men till slut så tog han det och följde till slutet.

 ♥

Sen fick Diezel komma ut. Det var verkligen hans spårdag denna dag. Han såg ut som att han tyckte det var jättekul, nu när det var lite klurigare. Första apporten var inga problem, inte första vinkeln heller. Andra aporten tog han oxå och även andra vinkeln, sen när jag hade vinklat in mot ett snår blev han lite fundersam och gick runt lite innan han tog upp det. På andra sidan hallonsnåret var det lite mer sly, när man kom igenom det hade jag gjort en stor böj och sen avslutat med hans matskål. Å vad glad han blev när han hittade sin kvällsmat mitt ute i skogen :)

Han fick äta lite, fick lite falukorv och sen fick han äta resten i bilen, medans jag tog ut Bamze igen.

 ♥

Bamze var jätteivrig och ville iväg hela tiden, men var alldeles för okonsentrerad på att försöka ta upp spåret. Vi sneddade flera, flera gånger, men han ville bara över på andra sidan vägen, Där Diezels spår var.

När det nu inte gick någe bra, tänkte jag att det är bättre att bara strunta i det, jag få göra ett nytt försök en annan dag.

Det är ju faktiskt inte hela världen...

Vi körde bara några lydnadsövningar i stället, bara för att få ett bra avslut och göra något roligt, innan vi åkte från skogen. När vi sen kom hem visade det sig att Bamze var dålig i magen.

Kanske därför det inte gick lika bra denna dag, vad vet jag.

Jag vet i alla fall att det är så kul att jobba med mina underbara colliepojkar. Och att både de och jag mår så otroligt bra av det. 

 ♥

Hur det hela började...

Jag har alltid varit djurmänniska och ända sedan jag var liten har jag önskat mig en egen hund.
I drömmen har jag alltid sett Lassie framför mig.

Ni vet den där otroligt kloka och vackra långhåriga colliehunden i alla gamla filmer.

Jag tjatade och tjatade när jag var liten, men mamma och pappa gav aldrig med sig. Mamma tyckte att det var för mycket jobb och pappa var ingen hundmänniska. Så jag fick vara glad över våra underbara katter som vi delade livet med under min uppväxt.

När A och jag flyttade ut till landet var det bara självklart för oss båda att vi skulle skaffa katt. Jag berättade för honom att jag alltid haft en dröm om att få en egen hund och frågade om inte vi kunde skaffa en så småningom.
Till svar fick jag att han inte var någon hundmänniska och det svaret försökte jag nöjda mig med.

♥

Ett par år flöt på men drömmen lämnade mig aldrig...


Så hösten 2005 fick vi frågan om vi kunde tänka oss att ta hand om en han-hund på 6år. Det var inte vilken hund som helst:
-Det var en sån hund som jag alltid hade drömt om, en sobelfärgad collie precis som Lassie.

Då lyckades jag faktiskt övertala A och vi tog hem honom på prov.

Om det var en ren slump eller om det var ödet, det har jag ingen aning om. Men en sak vet jag och det är att hösten 2005 blev min dröm sann.



Noodless Magic Man
" Zack "



Tyvärr blev inte tiden tillsammans med honom så lång som vi hade hoppats på, livet ville något annat och hösten 2008 somnade våran Zack in.

Jag är i alla fall otroligt lycklig över de tre fantastiska åren vi fick tillsammans med denna underbara hund. Han fick oss att inse en sak, att vi aldrig mer vill vara utan hund.

 ♥

Redan några veckor senare började vi leta efter en tänkbar kennel att köpa valp ifrån. Valet av ras var bara självklart...en COLLIE 
Vi fick kontakt med en jättebra uppfödare. Hon skulle få valpar till våren så till sommaren skulle de vara leveransklara.

Veckorna flöt på i tystnad och tomhet, det var nästan outhärdligt.

Så av dessa anledningar tittade jag in på en annan kennels hemsida och där fick jag se denna bild:

Det blev kärlek vid första ögonkastet...

Jag har aldrig haft en så stark känsla i hela mitt liv förut.

Någonting sa mig:

-Här är han!!

-Här är din valp!!

Och tänk och tänka sig där var HAN... 

...Våran ljuvliga Diezel.

 ♥

-Nu fick jag en liten tokig idé:

Att jag skulle starta en egen liten blogg till
mina ögonstenar Diezel och Bamze.

Jag kommer att försöka skriva lite då och då
och berätta vad vi har för oss.

Det kommer att handla om allt som har med mina collie-pojkar att göra. Om vad vi hittat på den senaste tiden i form av aktivering, träning och andra kuliga saker man kan göra tillsammans med sina svansviftande vänner.

Tanken är att de som vill följa oss skall kunna göra det.

Men framför allt är det för att jag själv skall kunna blicka tillbaka och minnas allt roligt vi gör. 
Jag kommer att ha bloggen som en slags träningsdagbok,
(som ett bra hjälpmedel i vår träning) som jag kommer att kunna gå tillbaka till och titta på alla framsteg och bakslag som vi genomgår.

Hoppas att ni kommer att finna glädje i att titta in här hos oss och följa Mina underbara Colliepojkar.

 ♥